16. jul, 2022
Finn fem fel...
Här kommer något som blev mitt första innehållsinlägg på instagramkontot @tresockor :
"Denna screenshot på wikipedias beskrivning av ett välkänt spel får bli det första innehållsinlägget på TreSockor. Jag personligen får mycket dubbla känslor när jag ser och läser detta. Att gruppera enligt likheter och särskilja enligt olikheter är en naturlig överlevnadsförmåga som hjälper oss människor att skanna av situationen, placera i fack och bedöma av förutsatta meningar. Men vi kommer att prata mer om stereotyper längre fram. Just nu vill jag lägga märke på att det heter Finn fem FEL . Och det handlar endast om olikheter."
Nu har det gått några år sedan jag skrev det. Igår gick jag in på en affär där i barnhörnan fanns det pyssel och i fler böcker såg jag detta spel: Finn tio fel. Regler är att hitta olikheter i två bilder som verkar vara lika först. Det syntes med olika pennor att barnen har redan ringat in alla olikheter. Måste vara med uppmaning och beröm att de har hittat alla FEL. Från neurokorrektion vet jag hur neurokopplingar byggs. Upprepning i form av ord, rörelser och handlingar formar en vana som flyttas till en annan hjärndel där sitter det omedvetna och styr över vårt beteende.
Det som händer då i långa loppet är att barnen bygger ett milliontal associationer under uppväxten, vilket formar deras propreception av omvärlden och påverkar sättet de ser på omgivningen inklusive andra människor.
Om vi gör ett dubbeljobb och försöker samtidigt att lära barnen att alla är lika värda oavsett olikheter, men spela spelet där vi kallar olikheter för fel, kommer hjärnan av sin naturliga överlevnadsförmåga att sortera bort positivitet och fokusera på negativitet. Resultat: namn FEL vinner och påverkar beteende undermedvetet. I teorin frågar vi barnen och de vet att alla är lika värda. I verkligheten blir det enklare att stötta bort den som står ut på grund av olikheter = fel.
Konflikten inom en växer då man vet en sak men ser beteende kring sig och omedvetet gör en annan. Vidare i livet blir beteendet en vana, vilket kräver mycket mer jobb och tid att ändra på.
En känsla att man står och stampar i sin utveckling infinner sig och stannar ibland för många år, då att bete sig och kunna i teorin är två helt olika saker, då de styrs från olika avdelningar i hjärnan. Dessutom vår intuition säger till oss att vi beter oss inte i enighet med vad själen skriker om: alla är fantastiska och är värda att bli inkluderade och är lika värda trots, och kanske till och med tack vare sina olikheter. Vårt beteende blir dock annorlunda och vi gärna vill placera utanför vår acceptans de som är oss mest olik i funktioner, härkomst, utseende, kunskaper, färdigheter. För detta måste vi tysta ner vår intuition och bli otrogna vår äkta "jag"... Vi låter det som är enklast att ta över - vanor. Det är bekant och bekvämt. Men den som blir bedragen mår inte bra. Nämligen vår själ. För innerst inne vet vi alltid sanningen.
Så hur bryter man mönster, den onda cirkeln, hur befriar man sin proprioception av världen med alla människor i sina olikheter? Hur gör vi att vi blir nyfikna på varandra och inte missar att lära känna alla livets färger och former?
För om jag med alla mina imperfektioner och olikheter, som världen ser som "fel", har ändå en mening med mitt liv på Jorden - så har det även precis varje själ som kommer hit i olika former med sina egna sätt av alla möjliga
Fantastiska
Egenskaper i
Livet ...